Kanske inte direkt ett fototips, men ett tips på en mobilapplikation som hjälper till att hålla reda på när solen går upp och ner, alltså en hint om vilka arbetstider som gäller för oss naturfotografer.

En brist är att applikationen bara visar solen upp och nedgång för den platsen där du befinner dig. Alltså inte mycket till verktyg om man planerar en fototur på annan ort.

(En uppdatering har nu kommit till applikationen med en feature som gör att man kan välja vart i Sverige man vill veta tiden för solens upp och nedgång.)

Klicka här för att ladda ner applikationen

För att skapa en känsla av att "skogen slår tillbaka" har jag under exponeringen förändrat brännvidden.

Terje Hellesö, en av våra främsta naturfotografer, har smutsat ner sitt rykte rejält genom att manipulera både bilder och betraktare. Detta inlägget handlar dock inte om Terje i sig utan om tankar som väckts i och med skandalen. Bortom skandalrubrikerna döljer sig en annan intressant debatt, som rör den mer existentiella frågan för oss naturfotografer: vad är naturfoto? Är naturfoto en dokumentärgenre eller är det konst?

Att manipulera verkligheten, att skarva och lägga till är givetvis förkastligt så länge man försöker spela på att det man presenterar är en avbild av sanningen, ett dokumentärt avtryck. Men är det lika självklart att det är förkastligt om naturfoto skulle ses som en konstform, en slags nutida landskaps- eller djurmålare, är Hellesö och vi andra egentligen mer besläktade med nationalromantiker likt Liljefors? Givetvis har fotografin i sin natur en dokumentär underton eftersom man fångar ett skeende. Men naturfotografers adelsmärke är ju främst att fånga spännande ljusspel som skapar intressanta bilder, att vara där och skildra det vackra under parollen: ju vackrare desto bättre.

Så att kalla naturfoto för en dokumentär genre tycker jag generellt är missvisande. Vi naturfotografer stiger upp innan solen, sover på dagarna och stiger upp igen fram på eftermiddagen; allt för det rätta ljuset. De långa skuggorna, den av solen färgskiftande himmelen, de långa slutartiderna, det murriga ljuset i skogen en fuktig dag, de förvrängda perspektiven, allt klättrande, allt krypande, alla val av skärpedjup och så vidare och så vidare. Vi åker till skogstjänar när dimman sveper genom skogen ut över vattnet, vi åker till kusten när stormen ryter, vi är i fjällen när snön ligger djup, vi skildrar skeenden på ett subjektivt sätt, allt för bilden med stort B. Våra bilder är ett sätt att försköna verkligheten: vi får en vanlig sten att bli trolls, vi får en å att bli ett levande vattendrag genom att inte frysa vattnet. Sen finns det givetvis de som bara avbildar de som dokumenterar.

Givetvis är steget långt från att att fotografera i soluppgången till att klippa in ett lodjur i en bild långt, väldigt långt. Själv fotograferar jag alltid i RAW-format och bearbetar sedan bilderna i datorn, jag lägger aldrig till något men visst kan jag tänka mig att ändra både vitbalans och ta fram detaljer i mörka partier och rädda information i mörka ljusa partier. Men åter till huvudämnet för detta inlägg: Är naturfoto konst eller dokumentation?

Jag tror att det är upp till var och en av oss att avgöra hur vi ser på det vi gör men att skapa bilder som naturfotograf handlar om att skarva lite med verkligheten. Och jag tycker nog att det är fullt rimligt att man får klippa in ett lodjur i en bild för att göra bilden bättre, under förutsättningen att man också kallar det för ett verk, en försköning och ett ihopklipp av verkligheten.

Ljudet av staden är definitivt närvarande på Bunkeberget i Gamlestaden i Göteborg, spårvagnarnas egensinniga ljud hörs enligt tidtabell, fåglarna man ser är feta skogsduvor, överallt ligger det skärp i form av burkar, papper och glasskärvor, naturen i stan är inte lika vacker som den orörda i Sarek men den har sin charm. Och bland burkar, höghus, graffiti och engångsgrillar spirar det säkraste vårtecknet av de alla: vitsipporna. Jag kravlade runt en stund uppe på den utsprängda kullen som hyser skateboardhall och festlokal, och som en gång var en del av den svenska krigsindustrin, för att njuta lite av och fotografera våren. När jag med nedsmutsade klädet promenerar den knappa kilometern hemåt så kan jag inte låta bli att vara tacksam över hur man i stadsplaneringen, efter påtryckningar från bland annat friluftsfrämjandet, tog hänsyn till att det ska finnas små grönområden på nära avstånd även i staden. Att sedan människor inte kan respektera och vårda en grön oas är synd och skam.

Jag höll mig runt den nordöstra delen av ön och fick under ett par timmar njuta av det långa decemberljuset som gör bilderna varma och kontrastrika.

Ibland blir det bra, ibland blir det pannkaka, jag vill visa bilder som är tolkningar av landskap och berätta vad jag ville med bilden.

Bilden är fotograferad i Abisko Nationalpark. Men bilden ville jag skapa en känsla av att löven flyger, skapa en känsla av en fjärils vingslag.

Att tolka en bokskog. På våren är det fantastiskt vackert i bokskogarna, jag kände mig slagen av färgerna och ville skapa en bild som blev en känsla av att falla genom denna skogen.

I denna bilden ville jag återskapa prsätkragens formen men som flyktiga. En tolkning av en äng vid Storsjön i solnedgång.

De flesta löven hade fallit men på denna unga björken hängde fortfarande ett gulnat höjlje, ensam stod den där bland tallarna och jag ville skapa en känsla av att bjöken dansade en sista dans innan vintern.

Hela idén med bilden är att skapa en känsla av att fly. Av att i panik springa mot skogen från staden och stessen.

Att återskapa guld. En expnering i det solglittrande havet och ytterligare en på samma filmruta på den speciella ytan som finns på raukarna i Byrum på Öland.

Jag tänkte på troll, på en trollskog. En dubbelexponerad bild för att använda morgonljuset på ett mer effekt fullt sätt.

Tolpagourni på två håll. Kanske Kebnekaisefjällens mest i ögonfallande topp. Bilden ska vara ett möte och en förening, en samanfogning av former.

Tujaskogen på Öland är en speciell miljö, det är mörkt och det är en massa stammar överallt. I denna bilden har jag återanvänt barken och stammarna.

Naturporr. Att skapa en konstig känsla av skimmer och färg. Syftet var att förstärka processen som sker när löven gulnar och faller av.

Naturen eller skogen slår tillbaka, min tanke med bilden var på något sätt åksjuka, käftsmäll och att bli överkörd av naturen.

(Bilderna du sett är skapade i kameran, Photoshop har används för klassiskt efterarbete – från negativ till färdig bild.)

Sandstorm

Island är ett naturfotoparadis, ett landskap fyllt av mystik, surrealism och underjordisk aktivitet. Just underjordisk aktivitet var det som fick fart på vulkanen vid glaciären Eyjafjallajökull. Jag var på Island i början på 2000-talet, vi gjorde en resa längst sydkusten för att dels uppleva men också fotografera. Med Anders Geidermarks bok och bildspel Stigen ur hav – av vingar skuggad: reflexioner från en isländsk strand som ett fantastiskt minne var jag både inspirerad och övertygad om den gåtfulla landets storhet. Nu när Island är mer aktuellt än någonsin tack vara vulkaner, finansiell kollaps och regimskifte så tänkte jag visa bilder från mitt Island det jag upptäckte när jag var där.

Klicka på bilderna för att se dem förstorade.

Det är vinter i Göteborg, det är snö i Göteborg, det är bitande minusgrader i Göteborg, tro det eller inte, jag tror knappt att det är sant. Därför gäller det att passa på att fotografera kusten inbäddad i ett fint täcke av kristallsnö.

Jag har haft ett längre uppehåll från fotografin, den har inte riktigt fått plats i mitt liv, men jag har bestämt mig för att jag i år, 2010, ska börja fotografera igen. Min tanke är att jag ska hitta naturbilder i närheten av stan, platser jag kan ta mig till med cykel och med kollektivtrafik.

Första anhalten på fotoåret 2010 var den pittoreska lilla skärgårdsön Vrångö, som ligger i Göteborgs södra skärgård. Från brunnsparken tar det cirka en och en halv timma men det kostar bara 16.50 kronor att åka. När vi klev av båten mötte oss januarikylan och en måttlig vind från nordost, i en busskur för båtresenärer tog vi på oss ett extra lager kläder och fram kamerorna.

Det var länge sedan det märktes, men det var roligt och det märktes när jag tankade in bilderna. Den bohuslänska graniten, snön och havet är vyer som gärna gör sig bra på bild, allt jag behövde göra var att välja vinkel.

Här kommer bilder från turen.